Tomteverkstan

Askverkstaden vid soffbordet är igång igen. Årets spurt inför julhandeln. Trenden är marmorerat!

Sjuttioåriga minnen

På hemväg efter dagen i stan

Mamma ligger utslagen i soffan efter några intensiva timmar. Överraskad blev hon minsann så det räckte idag.

Vi åkte till Rosencaféet i Trädgårdsföreningen. Där stod första väninnan och väntade. ”Är du här?!” sa mamma. ”Ja, jag hade vägarna förbi”, sa väninnan. ”Och nu kan jag ju lika gärna stanna en stund”.

Sen droppade ytterligare ett par gamla barndomsvänner in och mamma satt där med synnerligen tappad haka. Detta hade hon inte anat. (Heja alla som lyckats hålla tyst!)

En fin stund blev det, med presenter och mat och skratt och sjuttio år gamla minnen. Så blir det ju med åttioåringar som minns.

Djurliv

Det är lugnt och skönt på ön så här års. Gott om plats också. Man kan bara sitta här och kontemplera, blicka ut över den tomma hamnen, se på när husse grejar i båten. Eller klia nosen lite i tant Stinas vassa hagtorn.

Fast det är klart, lite för stillsamt kan det bli ibland. Inga badgästhundar att busa med, inga sjöfåglar att smyga på.  Det är mest samma härute, varje dag.

Men det är gôtt det med.

 

Dagen efter

…är man ju onekligen lite seg. Inte för att det var så ohemult många gratulanter här igår. Men de avlöste varandra under åtta timmar, och på slutet fick jag faktiskt inte plats i vardagsrummet längre, så då slocknade jag lite på min säng i skrubben.

Dagen efter sken solen under en stund. Fortfarande blåsigt, men åttioåringen blev i alla fall vallad runt knuten och fick lite friskluft i turbofart.

Det enda idag som gått i turbofart.

Gäsp.

Utomhus utomskärs

Eller nu tog jag väl i kanske. Jag satt inne på bussen och vi hade precis lämnat Hisingen. Men sjön gick hög så det räckte och färjan krängde ordentligt i ösregnet.

I morgon smäller det. Mamma fyller 80 år. Jag är så förberedd jag kan. Det jag inte hunnit med får vara. Vi har ingen aning om när gratulanterna kan tänkas komma, men vi gissar på tidigt. Elvakaffe sådär. Vi vet heller inte alls hur många de är eller hur många som kommer i samlad tropp. Det betyder i princip ett ofrivilligt öppet hus och ständig beredskap med termosar och tårtfat.

Vädret ska tydligen vara lika underbart som idag.  Hällregn och styv kuling. Men vi slipper ju gå ut, som tur är.

Mamma längtar till fredag. När allt är över och ingenting alls händer.

Men då vet hon inte om min överraskning på lördag!

 

Allt ordnar sig

Allt kommer att ordna sig. För att det måste göra det. Finns liksom inget alternativ.

Flera saker ordnade sig idag, t ex att jag nu har tvål, diskmedel och tvättmedel igen plus en välfylld frys. Dessutom fixades mammas 80-årspresenter. De ligger nu på mitt golv och ser väldigt juliga ut, som om de bara väntade på en gran. Men skit samma att de har julpapper. De ÄR – de finns i sinnevärlden och det är banne mig inte illa.

Jag kan fortfarande inte gå. Eller jo, det kan jag ju, men smärtan som gåendet för med sig är brutal. Det är uthärdligt när jag ligger på soffan och distraheras av rörliga bilder, men så kan jag ju inte tillbringa resten av livet. Jag har en arbetsträning att klara av, och en inkomst att skaffa mig. Och det är jävligt bråttom.

Jag måste kunna gå.

Men allt ordnar sig. Det är mitt nya mantra.

Det måste ju ordna sig.

Oväntat besök

Det går inte riktigt på räls. Och jag går inte alls. Ryggskottet var av den mildare sorten och håller på att klinga av, tack och lov. Men igår gjorde fibron comeback och angrep ena foten med förvånansvärd styrka. Det var mycket länge sen sist, men jag minns vintern på ön när jag knappt kunde gå. Månader i sträck. Är det så vi ska ha det igen?

Tillit.

Tillit.

Vuxnad

Jag har snart levt i otroliga 45 år. Och även om jag stundtals kan känna mig urålderstrött, och lika ofta som om livet just börjat, har jag svårt att identifiera mig med just åldern 45. Det är liksom inte siffror som passar mig, inte ens eller ännu mindre om man vänder på dem.

Undrar om det är för att jag tvingades mogna tidigt som jag sedan bara blivit allt barnsligare? Eller upplever alla sig som världsvisa vid sjutton för att sedan bara bli mer förvirrade och tramsiga med åren?

Trettio var en bra ålder. Jag hade gärna stannat där ett tag. Och det har jag väl gjort också, mentalt. Inte är jag klokare nu än då. Möjligen lugnare. Eller om man vill kalla det tröttare.

Det jag sökte efter då letar jag fortfarande efter. Och det var samma vid femton. Jag må ha haft olika namn för min längtan, men riktningen är densamma.

Undrar om det kommer att så förbli de år jag får leva? Kommer jag att nånsin känna mig som 45? Eller 54? Vuxen…

Och kommer längtan att nånsin finna en hamn?

Krasch – nej tack

Jag körde just burken till Hallunda för byte av hårddisk. Innan det blir som på bilden. En kärra, en sliten flyttkartong, en kudde i botten. Proffsigt värre.

Datamannen sa ”Det här var en riktigt gammal dator”. Hmpff, den är ju bara fem år. Konstig värld vi lever i. Men trots den pinsamma mängden damm i lådan såg moderkortet och komponenterna bra ut, inget läckage och inga missfärgningar. Han gav den två år till att leva.

Han verkade kompetent och burken är säkert i goda händer. Men så nervöst det känns att lämna den ifrån sig! Inte förrän på måndag får jag se den igen. Och då blir det att börja om från början med allt den måste lära sig på nytt.  Och jag!

Mm

Första dagen. Gick bra. Blev längre än tänkt, gott tecken. Trots tre miljoner ungar och buller och bång. Ryggen är nästan av, men jag trivs redan väldeliga.

Men ett saknar jag. En. Från gamla jobbet. Väldeliga…

Svart i rutan

blev ju lite tråkigt så det får bli en testbild i stället. Det har sina randiga skäl. Jag lämnade ryggsäcken på första bussen i Bohuslän igår. Det var synnerligen dumt, för i den fanns kameran, datorn, mobilladdaren och mediciner jag inte har hemma. I den stora väskan som jag inte glömde fanns bara sockar och begravningskläder.

En lång väntan har det varit, på ett livstecken från Orusttrafikens hittegods. Men till slut fick vi kontakt, och de snälla människorna ordnade så att en chaufför fraktade ryggsäcken till Göteborg där en vän tog emot. Och denne vän kommer av en händelse till Stockholm i morgon, så vid lunchtid är det tänkt att jag ska få en direktleverans till Musikmuseet.

Så bra det kan bli av något som såg ut som en fullständig katastrof.

TACK!

I vägen

Det här skulle bli en höstbild med linjer och kurvor som går igen i viken, på vägen och ute bland holmarna. Men det blev lika mycket en bild av en telefonledning som är i vägen.

Och vem orkar PS:a såhär dags?

Godnatt!

Sista skymningen

…för den här gången. Kaminen rakas, dammsugaren rastas, komposten matas. I morgon bär det av tidigt.

Så synd bara att blind daten på centralen inte blir av. Annan gång *hoppas*. Vad gör man då i Gbgs centrum i tre timmar, halvdassig och med packning?

November

Enbären lyser vackert grönblå och jag tänker på jul. Snart är vi där. Eller åtminstone är vi snart i advent.

Det gillar jag.

Skymningen faller

… och jag med den – höll jag på att skriva.

Feberkänningar, huvudvärk och halsont hindrade mig från att återse mina Uddevallavänner i helgen, vilket känns riktigt trist. Men att få stanna här i blekevädret är ju inte det sämsta. Försöker kurera mig tills nya jobbet börjar på tisdag.

Varma allhelgonahälsningar särskilt till Uddevalla skickar jag denna vackra kväll. Jag kommer en annan gång. Förhoppningsvis snart.

Smörkullen

Smörkullen. Igen. Inte varierar mina motiv särskilt mycket häruppe. Samtidigt ändrar sig allt, varje dag. Ljuset, havet, himlen.

Mina försök att fånga skönheten är fåfänga. Men det är himla roligt att försöka!

Lyckan

Lyckan kommer, lyckan går?

Den gamla rostiga hästskon på stenmuren får mig att fundera på det som sagts om lyckan. Att lycka är ett modernt begrepp,  som folk förr i tiden inte hade tid att kontemplera över. Att den är ett överskattat och ouppnåeligt tillstånd. Att den handlar om förhållningssätt mer än om yttre förutsättningar. Att den kommer glimtvis, aldrig i stora sammanhängande lyckliga sjok, som är det vi längtar efter.

Viktigast kanske är förmågan att kunna känna lycka, att känna igen den när de där glimtarna dyker upp. Oavsett hur livet i övrigt ser ut. Att finna glädje i de små tingen, i de små sammanhangen. Att känna sig nöjd nån enda gång och inte bara jaga vidare efter nya kickar.

Eller?

RIP

Idag begravs grannen.

Inte finns många blommor att hitta i trädgården. Kanske det blir en höstaster, om de hinner torka.

Annars kanske det inte gör något om kistbuketten  gråter lite.

Sista dagsljuset

Bryggan i kvällningen. Här är så vackert så det nästan gör ont.

Eldningsväder

En frostig morgon, solen stiger över jordkällaren. Det är kallt men mycket vackert. Perfekt väder att elda allt skräp grannarna samlat ihop och lämnat. Får se om sällskapet är piggt på att hjälpa till.