Vägs ände

Det verkar som att vägs ände är nådd. Vi kommer inte längre på den här lilla ön och resan ser ut att vara över.

Men bakom sorgen väntar livet och ur historien föds framtiden. Så måste jag tro.

Knarrig promenad

Igår var en tröttedag utan like. Jag kom mig inte ut, jag kom mig knappt upp ur soffan. Något tar all min energi, jag vet inte vad.

Men idag sken solen och jag gav mig fanken på att jag skulle ut i den. Det blev en härlig promenad, om än mycket längre än jag tänkt mig.

Jag tog mig till Skärholmen med t-banan och letade mig därifrån genom skogen ner till Mälaren. Gränsen mellan land och vatten är utsuddad, men man ser oändligt många spår långt ute på isen. Som västkustbo är jag skeptisk. Man går inte gärna på is, den är inte pålitlig…

Solen var vän och generös och faktiskt varm. Vantarna hamnade i fickan, här och var dippendroppade det från tak och grenar. Härligt. Trots massor av snö och flera minusgrader anar man vårens ankomst, även om den kommer att ta tid på sig.

Hittade ett koloniområde som låg vackert i en stor glänta. Jag undrar vad denna växt heter, den gör sig verkligen i vinterskrud.

När man inte vet riktigt var man är kan det vara svårt att tidsberäkna promenaden. Jag gick nog en timme längre än jag hade tänkt, men till slut skymtade jag Skärholmen i fjärran och fröjdades både i mitt hjärta och i mina ben. De stumnade totalt och jag linkade till slut ner i tunnelbanan.

Inte är det lätt heller att vila sig utefter vägen i den här vintern…

Strandpromenad

Idag träffade jag en vän jag inte sett på kanske tio år. Det var hemskt roligt. Det planerade besöket på Skansen ställde vi in. I femton graders kyla räckte en promenad längs Strandvägen tyckte vi. Men vackert var det.

De var en båt som sa till en annan vad du var stilig, vi borde borda varann, gjorda för varann, å köla lite grann – som bara båtar kan
Andra båten sa Klart att jag vill va med å kryssa, kyssa din stiliga för, i en stillsam slör, vi varann förför – som bara båtar gör

Badplats för bilar säger skylten. Och granar tydligen. Optimistiskt en dag som denna.

Nix

I en månad har jag väntat. Idag kom beskedet. Skansen sa nej till arbetsträning. Jag har för många fysiska tillkortakommanden för att de ska kunna ta hand om mig.

Och det är ju likadant överallt.

Undrar om det finns nån överhuvudtaget som vill ha mig?

Hur ska jag kunna skaffa mig en inkomst att överleva på när jag jag inte ens blir emottagen som gratis arbetskraft?

Då. Sen.

Längtan. LÄNGTAN. Längtan…

Om bakfoten?

Jag tog en promenad i de fantastiska stadsdelarna Aspudden och Midsommarkransen idag, men den enda bild jag lyckades ta var på denna skylt.

Tyckte den var lite kul.

Katt med vikingaklotter

Här är han ju äntligen, storjellonet på Statens historiska museum som har äkta runor klottrade på sig. En märklig historia, originalet fanns i Pireus i Aten, dit vikingar kom och inte kunde hålla kladdfingrarna i styr. Senare hamnade katten i Venedig, där han fortfarande finns. Denna gipskopia gjordes på 1890-talet och är nu i betydligt bättre skick än den vittrande originalkissen. Även italienarna har gjort en avgjutning som får ta marmorkattens plats bland avgaserna.

Här finns mer att läsa för den som vill.

Anna själv tredje

Det är mycket tankar och prat om familj just nu. Här en bild från Historiska museet igår. En Anna själv tredje med ovanlig värme och utstrålning.

Den är till alla som saknar den familj de en gång hade, och till dem som saknar den familj de aldrig haft.

Onödigt tomt

Tomt i almanackan. Jag inser att många skulle fröjdas i sitt inre över en sådan syn. De som har Mycket Att Stå I. Som välkomnar en helg utan måsten, tid att bara vara.

Där är ju inte jag. Jag bara väntar. Väntar på att få besked om ny arbetsträningsplats. Väntar på att höra från överförmyndaren angående godmanskap. Väntar på att få veta om jag kommer med på fotokursen. Väntar på att hitta rätt.

Livet står still. Jag mår inte bra av en tom almanacka. Jag känner mig lätt alldeles väldigt onödig.

Men det jag ser är hur skitigt tangentbordet är. Jag skulle kunna fylla en del av all min lediga tid med att städa det kanske?

Not my kind of röj

Såhär såg det ut från mitt fönster nyss. Inte tycker man att de här husen är så överdrivet höga. Men när det handlar om att stå på taken och skotta ner snö – då känns det som halvvägs till himlen. Själv fick jag svindel bara av att titta på grabbarna.

Hu. Så modiga vissa är.

♥ ♥ ♥

Jag tyckte jag hade såna bra formuleringar när jag låg och inte kunde sova kl fem. Men när jag till slut gav upp och satte mig vid datorn var de bortblåsta.

Tankarna handlade om att göra andra besvikna. Att låta sin egen känsla ta för stor plats och låta den styra handlandet. Hur svårt det är att stå ut med att man sårat. Hur svårt det är att vara människa. Och samtidigt underbart.

Jag tänker ofta på Eeva Kilpis dikt och önskar jag kunde välkomna varje vänskap med samma öppenhet och beredvillighet att transformeras.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Gode män

Det är väl en härlig kvarleva i svenska språket – gode män. Låter så gammaldags och tryggt. Som ur en medeltida Staffanssång. I singular låter kanske inte god man lika märkvärdigt, men en sån funderar jag på att bli.

En god man hjälper till att sköta ekonomin när någon inte kan det själv av olika skäl. Det kan t ex vara en hjärnskada efter olycka, psykisk ohälsa, autoimmun sjukdom, senilitet eller utvecklingsstörning. Eller dessa flyktingbarn som kommer hit alldeles ensamma i världen.

Man ska också se till att t ex hemtjänst fungerar, att personen får rätt vård osv.

Det finns många som behöver en god man. Och jag tror att jag skulle kunna vara en sån. En god kvinna.

Hur hänger nu bilderna ihop med texten? Jo, jag tänkte att en människa kan bli lite suddig i kanten ibland och skvätta lite både det ena och andra omkring sig, och då behövs det kanske tydliga personer i omgivningen som tål lite skvätt och som styr upp det hela ändå.

Långsökt? Absolut!

Hemmavid

Väl hemma efter promenaden hade det blivit skymning.

Jag testade med blixtfotografering på nära håll.

Det blir ju aldrig riktigt som man tänker sig, men lite effektfullt ändå.

Vad tycker ni?

Och runt hörnet…

…såg det ut såhär. Årstabroarna i fonden. Skulpturgruppen på kajkanten hör till det sprillans nybyggda och flashiga Årstadal. Mer om det vid annat tillfälle.

Liljeholmen

En promenad ångrar man aldrig, lär Kirkegaard ha sagt. Nä, åtminstone inte när man är hemma igen…

Jag tvingade således min blytunga lekamen ut och iväg, och bestämde mig i sista stund att hoppa av i Liljeholmen. Jag ville ha vatten, och det hittade jag ju också ganska snart.

På andra sidan vattnet finns Södermalm, Bergsunds strand. Och Högalidskyrkan. Den lilla vita byggnaden är Liljeholmsbadet.

Inte ångrade jag den här promenaden inte.

När dimman lättat

Skeppsbron

Kornhamnstorg

Djurgårdsfärjorna möts utanför Slussen.

Kung Bore i sitt esse

Lamp Post close to Ward Robe, Narnia, fast i citytappning.

Kärleksörten sover törnrosasömn.

Söder från Kornhamnstorg.

Jag minns inte när jag senast såg sån rimfrost, det är som ett sagolandskap. Väldigt vackert i den dämpande och behagliga dimman, men när solen bryter igenom blir det rent magiskt.

Till favorithönan

Rimfrosten slår alla rekord och den här bilden vill jag ge Irrhönan i födelsedagspresent. Kanske känns den lite, lite som hemma i Norrland?

Grattiskramar och hurrarop från mig!

Bjuda ut sig

En annan sparidé är ju att se till att bli hembjuden till folk på middag. Man får ju förstås ha rätt många och rätt tålmodiga vänner för att sätta det i system. Men i perioder kan det kanske funka.

Fast inte om man gjorde som jag igår. Visserligen fick jag världens godaste mat, med gott vin och trevligt sällskap. Men jag föll ju för två buntar tulpaner på Hötorget och tog med mig. Sjutti spänn! Tycker egentligen det är lite tidigt med tulpaner, men de i blandade färger var så oemotståndliga.

Nu har jag inte precis överöst den här människan med gåvor tidigare, sist vi sågs var för 22 år sedan. Så på det viset har jag ju sparat in massor!

Färgade berg

Vita bergen i Stockholm har de flesta hört talas om. Stugor och Carl Anton och visor på utomhusscen. Men det finns Röda bergen också, som inte är lika kända. Ligger nära S:t Eriksplan. Och dit hade jag anledning att bege mig idag.

Jag vet att den här bilden är mörkersuddig, men det var liksom stämningen jag ville förmedla. Det sällsamma himlaljuset. Och rimfrosten, frostigare än någonsin.

Jag gillade Röda bergen. Mycket.